Dagbok från VM: Rio de Janeiro 8-13 juli

Vår medarbetare Anders Svensson tillbringade några härliga dagar i Brasilien under VM. Här hittar ni hans reseberättelse från denna magiska fotbollsresa.

Tisdag 8/7
Landar i Rio mitt under semifinalen Brasilien – Tyskland. En brasse vid bagagebandet kollar matchen på sin smartphone och jag hänger över hans axel för att se ställningen. 0-6 – drack jag verkligen så mycket på planet? Eller har jag synrubbningar på grund av sömnbrist? När han stänger av sin mobil och jag ser hans ansiktsuttryck förstår jag att det ofattbara är sant. Regnet vräker ner över ett Rio i chock och sorg.

 

Onsdag 9/7
Strandfotboll på Copacabana. Hamnar i samma lag som Pontus Kåmark. Dessvärre ingår utöver mig också en norsk åldring i laget. Han har haft en hjärtinfarkt och kräver därför att få vara avbytare och delta endast i nödfall. Det går inte många minuter innan jag deklarerar nödfall. Ett regelbundet intag av caipirinhas och öl håller modet uppe under den ansträngande turneringen. Lätt knäskadad linkar jag bort till FIFA Fan Zone för att se Argentina – Holland. Argentinska supportrar sjunger ”Säg mig hur det känns Brasilien”. Förlängning och straffsparkar kräver ytterligare några caipirinhas för att hålla nerverna i styr. Kändes skönt att en f.d. svärson och en f.d. Liverpoolspelare avgjorde.

 

Torsdag 10/7
Regn, regn, regn – himlen gråter hejdlöst över Brasiliens förlust (och kanske också över Hollands?). Bergbanan hackar upp genom den täta grönskan i Tijucas nationalpark. Vi fortsätter med hiss och rulltrappa upp till Corcovado och hamnar mitt i ett moln. Nedanför oss har Rio försvunnit och tittar vi uppåt har Kristus gått in i dimman. Men efter ett tag bryter molntäcket upp norrut och Maracanã ligger där som en skinande juvel. Och Kristus uppenbarar sig så när som på högra handen – den som pekar mot Argentina. Ett omen inför finalen?

Efter ett frosseri i läckra köttbitar på en churrasco-restaurant fortsätter vår blöta rundtur. När det är dags för linbaneturerna till Sockertoppen har regnet övergått i tropiskt skyfall. Det är bara nio dårar i gruppen som vill fortsätta ända upp efter första stationen. Att Rio-Calle och jag är två av dessa är väl ingen överraskning? Sockertoppen är överdragen av en tjock grå raggsocka och vi springer över Urca-toppen i piskande regn och fem cm djupa pölar. När vi till slut kommer upp är vi dyngsura, genomfrusna och ser naturligtvis inte ett dyft.

Men skam den som ger sig: efter en varm dusch och en rejäl stänkare ska vi ge Rio en andra chans…

 

Fredag 11/7
När vi vaknar regnar det fortfarande. Men efter ännu en god frukost har regnet upphört. Vi firar detta med en kopp organiskt kaffe på Armazem do Café som lägger en bra grund för en vilodag (från fotbollen alltså). Vi fortsätter med ett besök i Vidigal – ”favela dos artistas” – där Tia Léa bjuder på feijoada, en dunderstark caipirinha och tre efterrätter. Gatorna är smala och branta och husen klättrar på bergsväggarna. Tillbaka i Ipanema hinner vi med ett återbesök på Shenanigans irländska pub (förra gången var i sällskap med Blåvitts Mats Persson).

Och så är det dags för kvällsprogrammet: sambaskola i Lapa. Vi gör så gott vi kan men får inte full utdelning för våra färdigheter inne på ”Lapa 40 graus”. Musiken är allt annat än samba och temperaturen på dansgolvet är inte fyrtio grader utan snarare fjorton pga den trimmade luftkonditioneringen. Nåväl – vi ska inte klaga. Mat och dryck står ständigt på bordet och stämningen är brasiliansk, dvs öppen, varm och vänlig. Och imorgon blir det fotboll igen…

 

Lördag 12/7
I Adidasbutiken på det stora och svala shoppingcentrat Rio Sul är de argentinska tröjorna slutsålda. Asiatiska kunder hamstrar tyska tröjor – vilka slutsatser kan man dra av detta?

Vi spelar beachvolleyboll på Praia do Leme med gigantiska vågor som bakgrund. Calles lag vinner pokalen, anförda av en finne som visar upp oanade talanger trots tung bakfylla. Och när det sedan är dags för bronsmatch slår vi oss ner på en av Copacabanas många strandbarer. Mörkret faller både över Rio och den brasilianska fotbollen som upplever sina värsta dagar sedan 1950. När den snöpliga förlusten mot Holland är ett faktum hänger fullmånen som en lysande och retfull VM-medalj över havet.

Längs Avenida Atlantica blinkar mängder av polisbilar ilsket rött. Men stämningen är upprymd och fredlig – argentinska supportrar dansar, hoppar och sjunger. De tar på alla sätt ut segern i förskott och det ryktas att hundratusen argentinare ska finnas i Rio när det är dags för final imorgon…

 

Söndag 13/7
Redan vid frukosten får vi biljetterna och låser snabbt som ögat in dem i det lilla kassaskåpet på vårt rum. Solen flödar över Rio och vi tar en promenad till Café Colombo ute på Forte do Copacabana. Panoramavyn över havet, stranden och staden är sagolik.

Vid tolv far vi i samlad tropp ut till Maracanã. Först sjutton stationer på metron och sedan ett stopp för påfyllning av mat och dryck. När vi till slut är på rätt sida av alla avspärrningar kan vi andas ut. Ett hav av flaggor, landslags- och klubbtröjor – inte bara från Tyskland och Argentina utan från världens alla hörn. Vi sitter på den argentinska sidan där klacken hoppar, viftar, ropar och sjunger med en otrolig intensitet – som bara ökar och ökar ju längre matchen går…

När Mario Götze avlöser Miroslav Klose skrivs fotbollshistoria två gånger om. Vad alla vet är att Klose gjort sin sista VM-match och blivit den bäste målgöraren genom tiderna. Men vad ingen då vet är att Götze kommer att avgöra finalen med ett sylvasst avslut i 113:e minuten. Målet punkterar Argentina både på planen och på läktarna och Tyskland blir den första europeiska nation som vinner ett VM på västra halvklotet.

Brassarnas skadeglädje är oerhörd och provokationerna blir för mycket för de mest hetlevrade argentinska supportrarna. När slutsignalen går startar ett råkurr strax bakom oss och vi ser prisceremonin från en plats lite längre ner på läktaren.

Men senare på kvällen är allt lugnt på Copacabana. Fler tyska och färre argentinska fans än kvällen före matchen. Där finns också en stor mängd gultröjade colombianska supportrar som stolt firar VM:s skyttekung James Rodriguez. Sång, musik och förbrödring nu när festen är slut. Från en stor reklamaffisch blänger Leo Messi: ”Tudo ou nada” – allt eller inget. Den här gången blev det nada…

Share Button