Gästtext: Var går gränsen mellan supporter och huligan?

Här nedanför är en gästtext av Magnus Arapovic som berör ämnet som huliganism och ”vanliga” supportrar.

Att vara anhängare till en fotbollsklubb är en speciell företeelse. Du hängiver dig åt något som du faktiskt inte kan påverka speciellt mycket. Ditt mående går upp och ned beroende på hur laget spelar, om de vinner matcher eller inte. Du spenderar pengar, energi och kanske främst tid åt att följa laget, ofta på plats många mil från hemorten. Detta känner jag igen mig i. Det gör en huligan som följer sitt lag också, i alla fall tror jag det.

Men vad är det då som skiljer en supporter från en huligan?

I den litteratur jag läst är begreppet huliganism ganska diffust. I boken Fotboll och huliganism i Skandinavien (2010) står att läsa”..huliganism fungerar som ett samlingsbegrepp på en mängd beteenden, med olika syften och metoder. Det kan innefatta allt ifrån skadegörelse och inkastade föremål på planen till planerade gängslagsmål på icke matchdagar och hotelser mot ”egna” spelare. Vidare är det inte givet att en huligan ägnar sig åt alla former av huliganism.”

Jag har varit på många fotbollsmatcher, och flera av dem har haft beska eftersmaker: invaderade fotbollsplaner med slagsmål som följd, stenkastning och stormningar utanför arenor, glassplitter från tunnelbanerutor med blödande människor och gråtande barn. Dessa händelser har nästan uteslutande handlat om Stockholmsderbyn, då ofta runt 30 000 personer samlats för att se fotboll. De allra flesta går lugnt hem efter matchen, oavsett om favoritlaget vunnit eller inte. Men för några andra har det just börjat.

Kutte Jönsson skriver i en artikel i Aftonbladet, Huliganen – en karikatyr av fotbollens ideal: ”Agressionen och kampviljan, som emellanåt övergår till (legalt eller illegalt) våld, är en motor inom tävlingsidrotten. Detta innefattar även publiken.” Kutte skriver om dessa huliganer inte som något konstigt, utan snarare som en förlängning av matchen, detta är i alla fall min tolkning. Jag kan också bli frustrerad på en fotbollsmatch, om det går laget emot och de spelar dåligt. Jag blir också besviken när matchen är slut och det är dags för hemgång. Men det är här som likheterna verkar ta slut mellan att vara supporter och huligan.

För när jag börjar gå hemåt, mot tunnelbana, pendeltåg eller bil, det är då som de som var bredvid mig på läktaren blir något främmande för mig. Senast för några veckor sedan i en mindre svensk stad då jag varit och tittat live, och mitt lag förlorat. En kille kommer upp vid min sida då jag är på väg mot bilen. Han har sin mobiltelefon framme och vill byta nummer så vi kan sammanstråla på stan senare för att vara med i slagsmål. Jag tackar nej varpå killen fortsätter in mot stan med sina vänner. Inte går jag iväg för att slå folk på käften bara för att de håller på ett annat lag, oavsett om mitt lag förlorat eller inte. För huliganen spelar det i och för sig ingen roll, jag tror att de är ungefär lika benägna att slåss oavsett resultat. Det är något som finns inuti dem, som ett intresse, eller ännu starkare, som ett gift.

Tommy Deogan intervjuar huliganer i sin bok ”Män av våld – om svenska huliganer”. En huligan säger: – Det var vännerna, fighterna och känslan jag ville åt. En annan intervju ger: Johan beskriver sin entré i den mer destruktiva livsstilen kring fotbollen som en kick, en härlig kick där han skapade sig ett namn och krävde respekt. (…) Det är kanske svårt för den vanlige Svensson att fatta, men den adrenalinkick man får av att storma några andra tillsammans med dem du litar på mest i hela världen är oslagbar. En tredje intervju: ”- För mig är det kombinationen av fotboll och box som jag älskar. Det hänger ihop.”

För vissa människor går kanske gränsen mellan supporter och huligan hur mycket man skriker på matcherna, hur engagerad man är då känslorna flödar. Där går inte min gräns, för det gör jag också. För andra kanske gränsen går vid pyrotekniskt användande. Inte heller där går min gräns. Pyroteknik tillhör matcherna, det är ett vackert arrangemang i mina ögon och höjer stämningen på hela evenemanget. För mig går gränsen mellan supporter och huligan vid viljan att slåss och söka konfrontation med andra (våldsbenägna) människor. Att vilja göra andra människor illa, där går min gräns. Allt annat är positiv läktarkultur.

Share Button